Nytt inlägg nytt ämne! Denna gången har vi fått i uppgift att skriva om något som hänt på vårat lov.
Jag skulle äntligen få träffa personen jag pratat med så länge, efter alla sms konversationer och timmar långa samtal var det dags. Det var äntligen dags.
Jag stod på perrongen, hans tåg skulle komma snart. Jag var spänd och nervös, riktigt nervös. Vi hade pratat i telefon ett antal gånger innan vi bestämde oss för att träffas, jag visste hur han såg ut och jag visste hur hans röst lät. Såklart jag var nervös. Han skrev att han var nervös med, han skulle ju få träffa både mig och min mamma för första gången så det var förståeligt.
Himlen hade varit grå hela dagen, när det var dags för oss att hämta honom började det ösregna, riktigt ordentligt. Jag blev dyngsur, det kändes som att mina skor skulle börja läcka när som helst. Jag frös, jag nästan skakade. En halsduk hade inte skadat, i hopp om skydd satte jag på mig min luva. Det hjälpte ett tag innan vinden slog ner den igen. Jag störde mig på det, men ville ändå ha luvan kvar eftersom att mitt hår skulle förstöras av regnet.
Även fast det regnade stod jag med min mobil, jag skrev med några vänner. Regndroppar formades på min mobil men jag torkade snabbt bort dem med min jackärm. Mina fingrar kändes som is, typiskt mig att glömma vantar. Jag var desperat efter värme men stod fortfarande kvar med mobilen i handen, det var som en trygghet.
Helt plötsligt såg jag ett tåg rulla in, jag blev mer nervös. En tanke slog mig, tänkt så är han inte vem han säger att han är. Han kunde ju varit en helt annan människa än vad jag förväntat mig. Jag började ångra mig. Men jag hade ingen återvändo.
Jag såg en lång, smal figur kliva ur tåget och började gå mot mig, hade jag varit nervös innan visste jag inte vad jag var nu.